Som en del av Visshetens bok ingår ”En sann sökare”, ett antal råd och uppmaningar om hur man måste frigöra sig från världsliga band för att självständigt kunna söka sin relation till Gud.

Men, o min broder, när en sann sökare bestämmer sig att förbereda sitt sökande på den väg, som leder till kunskapen om dagarnas Uråldrige, måste han före allt annat rena och luttra sitt hjärta, som är sätet för uppenbarelsen av Guds inre mysterier, från all förvärvad kunskaps fördunklande damm och anspelningarna från dem, som förkroppsligar den sataniska inbillningen. Han måste luttra sitt bröst, som är helgedomen för den Älskades beständiga kärlek, från allt orent och helga sin själ från allt som hänför sig till vatten och lera, från alla dunkla och flyktiga band. Han måste så rena sitt hjärta att ingen återstod av vare sig kärlek eller hat må dröja kvar däri, så att denna kärlek icke blint förleder honom till villfarelse eller detta hat stöter bort honom från sanningen. Alldeles som du bevittnar i denna dag hur de flesta människor, på grund av sådan kärlek och sådant hat, är berövade det odödliga Ansiktet, har irrat långt bort från Dem, som förkroppsligar de gudomliga mysterierna, och, utan herde, flackar omkring i glömskans och villfarelsens öken. Denne sökare måste ständigt sätta sin lit till Gud, måste försaka jordens folk, avskilja sig från stoftets värld och hålla fast vid Honom, som är Herrarnas Herre. Han får aldrig söka upphöja sig själv över någon, måste från sitt hjärtas tavla tvätta bort varje spår av högmod och högfärd, måste hålla fast vid tålamod och ödmjukhet, iakttaga tystnad och avstå från tomt prat. Ty tungan är en pyrande eld och omåttligt prat ett dödligt gift. Materiell eld förtär kroppen, medan tungans eld slukar både hjärta och själ. Den förras kraft varar blott en tid, medan verkningarna av den senare består i ett århundrade.

Denne sökare borde också betrakta baktal som grov villfarelse och hålla sig undan dess välde, eftersom baktal släcker hjärtats ljus och förkväver själens liv. Han borde vara nöjd med litet och vara fri från alla omåttliga begär. Han borde värdesätta gemenskapen med dem som försakat världen och betrakta undvikandet av skrytsamma och världsliga människor som en dyrbar förmån. I gryningen varje dag borde han meddela sig med Gud och med hela sin själ framhärda i sökandet efter sin Älskade. Han borde förinta varje egensinnig tanke med lågan i det kärleksfulla omnämnandet av Honom och med blixtens hastighet ila förbi allt förutom Honom. Han borde bistå de fattiga och aldrig neka de utblottade sin ynnest. Han borde visa vänlighet mot djur och än mycket mer mot sin medmänniska, mot henne som är begåvad med talförmåga. Han borde icke tveka att offra sitt liv för sin Älskade, icke heller tillåta folkets klander att vända honom bort från sanningen. Han borde icke önska andra det han icke önskar sig själv, icke heller lova det han icke håller. Av hela sitt hjärta borde sökaren undvika gemenskap med dem som gör vad ont är och be om förlåtelse för deras synder. Han borde förlåta den syndige och aldrig förakta dennes låga ställning, ty ingen vet vilket hans eget slut skall bli. Hur ofta har icke en syndare i dödens timma nått trons väsen och, i det han dricker ymnigt av den odödliga drycken, flugit till den himmelska härskaran. Och hur ofta har icke en gudfruktig troende, vid timman för sin själs uppstigande, blivit så förändrad att han fallit ned i den nedersta elden. Vårt syfte med att uppenbara dessa övertygande och kraftfulla yttranden är att inskärpa hos sökaren, att han borde betrakta allt förutom Gud som övergående och räkna allt utom Honom, Föremålet för all tillbedjan, som fullständig intighet.

Dessa är bland den upphöjdes egenskaper och utgör den andligt sinnades hallstämpel. De har redan omnämnts i samband med fordringarna på de vandrare, som beträder den verkliga kunskapens väg. När den avskilde vandraren och uppriktige sökaren har uppfyllt dessa väsentliga villkor, då och endast då kan han kallas en sann sökare. Närhelst han uppfyllt de villkor, som underförstås i versen ”Den som anstränger sig för Vår skull”, skall han åtnjuta den välsignelse, som förlänas av orden ”På Våra vägar skall Vi sannerligen vägleda honom”.

Först när sökandets, den uppriktiga strävans, den längtande åstundans, den lidelsefulla hängivenhetens, den brinnande kärlekens, hänryckningens och extasens lykta är tänd inom sökarens hjärta och Hans nåds och barmhärtighets vind fläktas över hans själ, skall villfarelsens mörker skingras, tvivlens och farhågornas dimmor förjagas och kunskapens och visshetens ljus omsluta hans varelse. I den stunden skall den gåtfulle Härold, som bär Andens glädjande budskap, lysa fram från Guds stad, strålande såsom morgonen, och skall med kunskapens basunstöt väcka hjärtat, själen och anden ur försumlighetens slummer. Då skall de mångfaldiga ynnestbevisen och den flödande nåden från den heliga och eviga Anden förläna sökaren ett sådant nytt liv, att han skall finna sig begåvad med ett nytt öga, ett nytt öra, ett nytt hjärta och ett nytt sinne. Han kommer att begrunda världsalltets uppenbara tecken och utgrunda själens dolda mysterier. Skådande med Guds öga kommer han att inom varje atom förnimma en dörr, som leder honom till den fullkomliga visshetens ställningar. I alla ting skall Han upptäcka den gudomliga uppenbarelsens mysterier och bevisen på en evigt bestående uppenbarelse.